Linda kom hit, vi grät i varandras famn. Jag hade så mycket jag ville säga med det kom inte ett enda ord, ni vet när man gråter så drar munnen på sig och man får inte fram någonting.. Vi vet båda två att det är fruktansvärt tomt utan varandra men vi börjar nog inse att det faktiskt inte går att få allt tillbaka. Jag kan inte ens räkna gångerna jag gråtit över detta. Tänk då Linda, hon förlorade ju sin älskade häst!!

Samtidigt som Tonix har funnits i tanken på oss allihopa idag så har det ändå vart många skratt, prat om massa minnen och vi har kollat på bilder på alla tokigheter vi hade för oss. Jag & Linda gjorde saker som ingen annan och det är stunder jag aldrig kommer glömma. Det är otroligt betydelsefullt! Det är inte så konstigt eftersom det är en under en väldigt lång period som jag delade hästlivet: mitt intresse och min passion,  tillsammas med Linda.