Jag älskar att vakna upp bredvid Johan, känna tryggheten hos någon annan.
Jag älskar att skratta tills tårarana sprutar tillsammans med Johanna, utan att ens behöva säga något förstår vi varandras tankar. Jag älskar att sätta kinden mot Affes päls och drömma mig bort. Att efter ett riktigt hårt träningspass vara helt utmattad men ändå så jäkla stolt över mig själv och min prestation, det älskar jag! Sen finns det så många småsaker som jag älskar. Jag älskar till exempel att ta på mig alldeles nyköpta sockar, jag älskar att packa en resväska, jag älskar att lägga mig i en nybäddad säng, jag älskar att sjunga, jag älskar att slappa efter en stressig period och jag älskar verkligen farmors mat.


När allt känns tungt för mig så försöker jag se de saker som är positiva i mitt liv.   ( undra om jag ärvt det från mamma? Saker som ens föräldrar gör som man tycker är jättestörande gör man tillslut själv) Jag vet att det kan vara jättesvårt att tänka positivt i sånna lägen, men det är absolut värt ett försök!
Föreställ dig bara på de människor som inte har något eller någon att älska. Det kanske är därför de tror så stark på sin religion? För att på något sätt få trygghet. Men för mig känns det jättekonstigt att "känna trygghet" från något man inte vet existerar. Visst, jag hoppas att jag kommer till himlen och träffar farfar och alla andra nära och kära som gått bort men jag vet ju inte säkert om det kommer att bli så..  Får hoppas på att det blir som Lova sa: "Uppe i himlen rider farfar på Tonix och alla är lyckliga!"